ska vi ta den långa historien? Mitt huvud känns som ett dunkel. har ni någonsin upplevt det? att dagarna går och man gör saker både av högt värde och av lågt, men ändå känns allt som..jag vet inte. man tänker bara: händer det här verkligen eller drömmer jag? och nu menar jag inte Drömmer i den bemärkelsen att det är för bra för att vara sant. jag menar som: sover jag och eller händer det här?
Mina drömmar brukar nämligen vara väldigt verklighetstrogna.
ett dunkel. that's what it is. jag vet inte om allt är en enda stor ångest som bara väntar på att Unravel itself. Jag har mycket ångest just nu. Samtidigt som jag inte har någon ångest alls. så komplicerat allt kan vara. Jag är nöjd med mig själv, så kan vi säga. Det jag har ångest över är vad som kommer hända härnäst. jag drömmer om att vara en sån där underbar person som säger C'est la vie och njuter av varje ögonblick utan att undra vart man är imorgon. Jag vill så gärna vara en sån men jag känner mig fast. låst vid vart jag är nu. för innan jag kan göra någonting ska jag gå i skolan och ta studenten och allt det där. när blir man en sån person att ingen undrar vart man varit förut eller vart man ska, när folk bara är nyfikna på vem man är nu?
Min mamma sa igår att innerst inne vet jag precis vem jag är och vad jag vill. och hon har rätt. jag vet vem jag är och jag vet att en dag vill jag ha ett lagom stort hus med lagom lågt i tak, massor med äppelträd och inga grannar så långt ögat når. Jag vill ha ett hav ganska nära, så jag kan doppa fötterna när jag har lust. jag vill ha blommor och sol och kärlek och sånt som dom flesta nog vill ha.
Det låter ungefär som jag har det nu. Men ändå inte..bortsett från grannarna och äppelträden och takhöjden. vi har det faktiskt ganska högt i tak.

samtidigt vill jag ha allt det där någon helt annan stans. typ i La Lozére eller Florens. Himmel vad jag vill åka till Florens. Den längtan har under dom senaste 48 timmarna växt sig så stark att jag idag beställde broshyrer om Mode/Textil utbildningar i Florens. Och en i Paris, och en i Milano. Någon i Sverige? nej. Åh vad är det med mig? Dom senaste tre åren har jag sagt; Nej jag ska inte vidareutbilda mig jag hatar att bli bedömd.
Men nu har tankarna börjat cirkla runt och det är inte för att jag vill bli någon med hjälp av kunskaperna. Det är inte för att bygga en karriär, jag vill bara kunna. så att jag kan göra. simple as that. Jag vill kunna sy fina klänningar till mina framtida vänner när dom ska gifta sig eller gå på bal eller bara sy något till någon för att vara snäll.
Men egentligen vill jag nog inte vidarutbilda mig. Det är inte därför jag vill till Florens.  Jag vill nog bara se en annan del av världen.
Vi får väl se vad det blir av allt det här. Jag är en sån drömmare. Vissa säger att det är bra att ha drömmar, en person sa till mig en gång att jag måste sluta drömma. vem vore jag då? Ett deppat vrak i hörnet av mitt rum.
Samtidigt tror jag att min låsta plats i hörnet av mitt rum får dessa drömmar att växa ännu mer. Det man inte kan vill man göra mer än något. och det man inte får vill man ha mest av allt.
Jag vill inte vara en sån som oroar sig. jag vill säga C'est la vie. Men jag undrar för mig själv om det verkligen är rätt tid att säga C'est la vie. Allt har sin tid och sin plats och den här tiden sitter jag här och det är den tidens plats. Livet har sin egen plats lite längre fram. Kanske det inte är oron över vad som kommer hända sen som skrämmer mig, kanske det bara är längtan efter något annat som är så stark att den tar över mig.