igår fick jag en fråga. det är den finaste frågan jag vet och dom senaste åren har jag älskat när folk frågat mig det. inte hej vill du gifta dig med mig eller nåt sånt. det var fyra vanliga ord ihopsatta i en fantastisk fråga och för första gången kunde jag inte svara på den. jag har inget svar. det är inte min fråga att svara på. kanske är det här första steget i bearbetning för för allra första gången kände jag efter. inte för att jag ville men när jag hörde det så..nej. jag känner inte. mina känslor finns inte längre..right? men himmel vad det gör ont. om någon ska kunna svara på den frågan så är det väl jag?! nej, du är inte min och jag är inte din och vi vet inget om varandra längre.