jag dansar men jag känner ingenting alls

Ska vi vara ärliga ett ögonblick?
Även om jag har lovat mig själv att aldrig mer blanda in känslor i något som helst sammanhang eftersom mina känslor oftast bara förstör..
Jag är så extremt förvirrad just nu. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag gör. Jag tänker så mycket så jag blir yr. Mina tankar går verkligen i superfart, jag skojar inte. På tio minuter har jag tänkt....på mycket som inte ska nämnas högt.
Det är väl därför mitt rum aldrig någonsin är städat, (utom på marängsvisskvällar, men då kastade jag ändå bara in all skit i garderoben en timme innan dom kom..) mina läxor blir aldrig gjorda och jag ser ut som jag gör. Slösar dom få kronorna jag har på skit som för en sekund uppfyller min tillvaro med någon sorts tillfredställelse av att äga något som inte kan fly. Men nu är mina pengar slut och jag sitter ensam kvar med massa skit. Vad är sakerna värt egentligen? På engelskan ska jag ha läst någon skum bok. jag läste 30 sidor och för första gången i mitt liv förstod jag all skum poesi, sen blev jag så förvirrad av alla känslor som fyller mig att jag orkade inte läsa längre. Jag drar mig för att förtsätta läsa den av den anledningen att jag lovade mig själv för ett par veckor sen att stänga av alla känslor och bara....existera. känslor förstör. dom duger ingenting till. Jag tror ändå att det har haft någon sorts effekt för mig. Även om man aldrig kan stänga av helt så har jag lärt mig att begränsa mig.
Jag sitter aldrig still och jag har först nu börjat lyssna på musik igen. Djup musik. Men jag känner ingenting. jag orkar inte känna. jag bara lyssnar på djupa verser upp och ner och konstaterar att jag fattar.
Eller kanske är dom inte så djupa. kanske är dom bara så ytterst självklara att man inte ser det annars. jag vet inte.
Häromdan fick jag höra att alltid när jag pratar svamlar jag mest. kanske är det så. Men jag kan inte lägga ihop saker till en förklaring längre. jag säger typ bara ah men du vet såhär äh ah men du fattar jag orkar inte förklara.
hej jag ska sy en klänning och den ska sitta såhär och den ska vara röd. det säger väl allt?
En kort svamlig vetilation. den första på länge.
jag vet inte ens vart jag ska ta vägen någonstans för jag är så himlans förvirrad för en person har bett mig att flytta dit men kanske inte. jag vet inte ens om det är det jag vill. fast egentligen är det nog precis det jag vill, men det kan man ju inte erkänna.
så jag har nu ställt mig i bostadskö i hela sverige och dom enda mailen jag får är om lediga lägenheter. även om jag alltid hoppas att det någon gång ska vara en verklig person som drar sig för gammalmodigheter och skriver ett mail.
jag vet inte..jag vet inte om jag ska stanna på en trygg plats, flytta till ett hopp som kanske är lika hopplöst som mitt liv, eller bara fly. sticka till en plats där jag inte känner någon och börja om. eller bara vara.
och vet du vad jag hatar? att på något sätt har det här inlägget säkert retat upp någon så pass mycket att jag kommer bli tvungen att ta bort det så snart som möjligt. Så som det alltid blir när jag ventilerar. men...det är så jag känner även fast jag inte vill känna.
för hur det än är och hur patetisk du än tycker att jag är nu, så har jag förlorat den enda jag någonsin haft som har betytt något. och hur det än är, så sårar det mig varje dag. men jag tänker inte på det. jag orkar inte.
för vet du vad, du sa till mig att du är lycklig, och det är allt som spelar någon roll för mig. Det är allt som någonsin har spelat någon roll.
jag önskar bara att det var jag som fick dig att le.

Kommentarer
Postat av: andrea

amanda. den som sa att du bara svamlar är dum i huvudet för det gör du inte alls. och du måste känna efter, och man måste vara jätteledsen och det måste nästan göra så ont så man inte orkar, för annars går det aldrig över. och jag tycker om dig hur mycket som helst, vad du än gör, men du får inte döva dig själv så. ( förresten är det jätteskönt att du bara slängde in allt i garderoben, så gör jag också ).

det är jobbigt, men låt det ta tid. det är värsta fjortis, men jag finns här för dig i alla fall. om du inte vill nu, så finns jag sen. och vill du inte, så finns jag när du vill.

puss.

2011-09-19 @ 07:19:16
URL: http://lowhighlife.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback