Någonting jag skrev för länge länge sen...



Tänk dig att solen är på väg ner till en annan ände av världen. Där en annan dag just gryr.

Medan den dag vi just tillbringat tillsammans börjar gå mot sitt slut..Himlen är sådär underbart lagom rosa-lila och vi ligger i gräset och tittar upp mot stjärnorna som snart tittar fram.

Tänk dig att du säger något och jag skrattar. Vi skrattar. Tänk dig att våra blickar möts och skrattet tar slut. Ett ögonblick slås undan av ett annat och plötsligt är vi där, en tyst minut och vi bara tittar in i varandras ögon. Istället för att ligga på rygg och se på himlen lägger vi oss på sidan och tittar på varandra. Och stöder oss på handflatan. Jag ler, du ler, Vi ler. Och plötsligt inser jag hur långt bort du är. Jag kryper närmare dig men ändå känns närheten otillräcklig. Du fångar in mig i din underbart trygga famn. Dom icke-existerande millimeter som skiljer oss åt känns ändå som ett allt för stort avstånd. Hur kan det vara så? Att hur nära man än är känns det aldrig tillräckligt.
Men jag skulle kunna vara för evigt där jag är just nu,- i din famn.
Jag viskar i ditt öra och ber dig att aldrig släppa taget om mig. Jag säger: Jag vill vara här för alltid. Släpp mig aldrig.
Och du lovar att inte göra det.
Solen går ner och himlen förvandlas till ett oändligt mörker. Ett sånt där mörker som inte har något slut, ett sånt som omger en och man tappar greppet om tid och rum. Men det gör inget, jag tappade greppet om det första gången jag såg dig.
Men det är underligt, även om världen nu är mörk, och ingenting syns, lyser dina underbara ögon ändå upp allt runtomkring.