ibland är jag som sagt någon annan. I min garderob hänger en balklänning från 50-talet som bara längtar efter en kväll på dansgolvet. och samtidigt som jag älskar den är det sällan jag känner för att vara så annorlunda att jag inte hellre skulle ha en modern skapelse. Kanske är det ett av symtomen som kommer av att bo på en ö där udda är samma sak som onormal. Det är synd. Jag skulle gärna vara gammaldags. Jag skulle gärna ha rött läppstift varje dag, vågat hår och en flapper täckt av pärlor.
Samtidigt är 50-talets haute couture också lockande. Men åh så jag älskar mjukisbyxor.

Som sagt, jag skulle så gärna vara någon annan, eller kanske bara låta den jag vill vara få vara så ett tag. Bara för att se vad som händer lixom. 
Men det är synd att jag inte får uppleva allt det där nu. Se impressionisternas sällskap på caféer om kvällen i paris, få vara med när coco chanel införde byxmodet på kvinnor, och som jag skulle vilja sett hur min mormor var när hon var ung. 
Kanske är jag för drömsk och allt det där, men vad gör det? 
Nu mår jag i alla fall bra och för tillfället är jag tjejen som köper blommor till mormor och letar efter både tillfällen och mod att använda en 100 år gammal brosch jag fick av min morfar.